Tyvärr är dock beståndet av europeisk ål akut hotat. Jämfört med 1950 finns bara 1–5 procent av beståndet kvar. Ålens komplicerade livscykel med långa resor över stora delar av världen gör den extra utsatt. Mänsklig påverkan som vattenkraftsdammar som hindrar vandringen, föroreningar och överfiske är några bakomliggande orsaker. Ålfiske är numera förbjudet i Sverige, med undantag för vissa yrkesfiskare och specifika vatten.
Hal som en ål
Ålen trivs vid mjukbottnar, där den kan gräva ner sig och gömma sig. Det är mest aktiv under natten och rör sig fritt i vattnet. Den kan också förflytta sig kortare sträckor genom att slingra sig över fuktig mark. Huden har mycket små fjäll och avger mycket slem så det finns fog för uttrycket "hal som en ål".
När ålen kläcks i Sargassohavet är larven genomskinlig och tillplattad. Ynglen som sedan når Europas kuster via strömmar är fortfarande genomskinliga så kallade glasålar. Under uppväxtstadiet i söt- och bräckvatten får ålen pigment och kallas för gulål. När de sedan återvänder mot havet igen är de i blankålsstadiet. Då vandrar den under minst ett halvt år tillbaka till Sargassohavet där den dör efter lek.
Ålar i brunnar lever längre
Blir ålen instängd (förr var det till exempel vanligt att man släppte ner en ål i sin brunn för att hålla brunnen ren) och därmed hindras i sin återvandring till Sargassohavet kan den bli mycket gammal; 50–85 år är inte ovanligt.
