Granen är ett av få vildväxande barrträd i Sverige och växer naturligt överallt utom i allra sydligaste Sverige. Där finns den dock ofta inplanterad i stora bestånd. Granen blir högst av våra skogsträd, upp till 50 meter.
Kronan har en smalt konisk form och huvudstammen är rak. De övre grenarna är uppåtriktade och de nedre är ofta hängande. Barren sitter enstaka direkt på grenarna och blir cirka tre till åtta år gamla.
Granen trivs bäst på näringsrik och gärna fuktig mark. Den är härdigare än tallen, men färska skott och plantor är känsliga för vårfrost. Granens rötter ligger ytligt, vilket gör att trädet är känsligare för stormar. Gammal granskog är en av de artrikaste växtmiljöerna, i vilken flera sällsynta växter lever.
I södra Sverige blommar granen i maj. Längst ute på grenarna syns de röda honblommorna, som sedan utvecklas till bruna kottar. I södra Sverige kan de bli upp till 15 centimeter långa. Hanblommorna är först röda och sedan gula.
Kottens frön mognar under hösten. Vid varm och torr luft böjs kottefjällen isär och fröna faller ut. Inom skogsbruket samlar man dock in kottarna tidigt på hösten och sedan klängs (kotten klänger när fröet frigörs och ramlar ut.) de i särskilda anläggningar. Fröna sås ut i plantskolor för att bli nya plantor.
Granen blommar särskilt rikligt var tredje, fjärde år i södra Sverige och man talar då om goda kottår eller fröår.
Formrikedomen hos granen är stor. Det finns till exempel en typ med smal krona och korta grenar, som lättare klarar stor snöbelastning och som är vanlig i norra Sveriges inland. Mera ovanlig är ormgranen, nästan utan sidogrenar, och paraplygranen, utan topp. I fjällen eller vid kusten kan man hitta granar som är mer eller mindre krypande och som slår rot från grenarna.
Ser man på släktet Picea finns hela 34 arter, men i Sverige bara en inhemsk art Picea abies. Ytterligare några arter odlas som prydnads- eller som skogsträd och påträffas tillfälligt förvildade. Dessa är bland andra silvergran, blågran, engelmannsgran, serbgran och sitkagran.
Användning
Den gulvita veden är förhållandevis mjuk och kan användas till mycket. De långa och slanka fibrerna gör granen lämplig som råvara till papper. Genom sin rakstammighet och finkvistighet ger granen vanligtvis timmer av god kvalitet. Gran är ett av de vanligaste trädslagen vid tillverkning av sågat virke. Förr i tiden använde man gran också till träkol, takspån, fiollock, lieskaft, gärdesgårdar, och hägnader. Gran är en av landets viktigaste export-råvaror.
Äldst-störst
En av Sveriges högsta granar växer i Värmland och är 47 meter hög. Den äldsta gran man funnit är minst 587 år och finns i Njakafjäll, Västerbotten. Granen kan normalt bli upp till 400 år, men skördas betydligt tidigare. På de bördigare markerna i sydsverige vid 55–65 år på och på magra marker i Norrland vid 130–150 år.
Så blev julgranen en svensk tradition
De första julgranarna kom till Sverige på 1700-talet efter tysk förebild. Till jul brukar även nordmannsgran som ofta kallas kungsgran och serbgran säljas. Ordet gran är fornsvenskt och betyder sticka fram, vara spetsig.
