Ljung [Calluna Vulgaris], Västergötlands landskapsblomma, är en förnöjsam växt som vanligen växer på kalkfattig hed-, myr- och skogsmark. Den räknas med sina 15–80 cm höga, upprätta grenar som en dvärgbuske. Bladen är små, nålformiga och ständigt gröna. Ljungen blommar på sensommaren och har för det mesta rosa blommar, men även vita eller purpurfärgade blommor förekommer. Blommorna sitter i långsmala klasar på ena sidan av stjälken.
Stora ljunghedar
Arten finns i hela Sverige, men växer lite sparsammare i norr. Förr fanns stora ljunghedar i sydvästra Sverige, där boskapen gick på bete. Hedarna brändes regelbundet för att ljungplantorna skulle skjuta nya unga skott och för att askan från de brända växterna skulle ge näring åt den magra marken. Blev ljungen för gammal förlorade den snabbt sitt fodervärde. Ljung var också ett viktigt bränsle i skoglösa trakter.
Isolerande ljung
Men ljungen användes också till mycket annat. Med rötterna gjorde man korgar och hela växten kunde användas till färgning (gult och brunt). Det var också vanligt att man sov på ljung, som både isolerade och ansågs ha en sömngivande verkan. Under de båda världskrigen användes ljung som sömnmedel och tesurrogat. Ljung har också planterats som sandbindare.
Fattigdom och död
När skörden slog fel kunde man använda fröna för att dryga ut mjölet. En vanlig föreställning har varit att man inte ska ta in blommande ljung i huset, då det bådade fattigdom eller död. Det fanns ett talesätt som sa: "Plocka ljung – dö ung." Släktnamnet Calluna kommer av det grekiska ordet kallyno, att försköna. Artnamnet vulgaris betyder vanlig.