Pigga alpackor som håller landskapet öppet

Det låter som en harkling. Innan någon hinner blinka drar Trixie iväg en välriktad loska mot Birgitta Sternerup. Håller man igen på godiset så får man skylla sig själv. Faktum är att alpackor mycket sällan spottar mot människor, förklarar Birgitta.

– Det händer någon enstaka gång, om de blir provocerade, eller i samband med utfodring. Vi har en hingst som gärna spottar på maten för att han ska få behålla den själv. Och i Trixies fall så surar hon för att jag är snål med pellets. Hon är den enda av våra alpackor som klarar av att ta av locket till godishinken och det säger väl en del, skrattar Birgitta.

Flirt bakom rullgardinen

Nej, Hintzegårdens alpackor kan inte beskrivas som annat än lugna och godmodiga. Vi står mitt i flocken och djuren rör sig mjukt och obekymrat mellan oss. Intresserade men aldrig närgångna. Nyfikna, stora ögon följer oss bakom rullgardinslånga ögonfransar. Det är svårt att inte bli charmad av alpackorna som trots sitt exotiska ursprung smälter så väl in i den svenska sensommargrönskan.

Alpackan härstammar från Sydamerika och Anderna. Sedan 1980-talet exporteras den över hela världen – det trevliga temperamentet och den mohairliknande ullen har gjort alpackan mycket eftertraktad.

Alpackapionjärer

Makarna Sternerup är pionjärer inom svensk alpackauppfödning och importerade sina första fem djur 1995. Birgitta, som har ett stort textilintresse, hade sedan tidigare får och gick därför en spinnkurs. Deltagarna fick prova på att arbeta med ull från alpacka, och sedan var Birgitta fast.

– Jag är ulltokig! Alpackaullen är den finaste ull som jag någonsin jobbat med. Den är stark, lätt och sticks inte. Samtidigt är den exceptionellt varm och tolereras ofta av allergiker.

Idag finns 28 alpackor på Hintzegården. Birgitta har öppnat en charmig gårdsbutik där hon säljer mössor, vantar, halsdukar och andra plagg, stickade av alpackaull från gården. Ullen skickas dock i väg till ett spinneri i Danmark eftersom det i Sverige ännu så länge är svårt att hitta ett spinneri som klarar att ta tillvara kvaliteterna hos alpackaullen. Makarna Sternerup är mycket aktiva i alpackaföreningen och med åren har Hans Sternerup också blivit alpackans fanbärare i svenskt jord- och skogsbruk.

Röjer effektivt och varsamt

Hintzegårdens Säteri omfattar 450 hektar varav mer än hälften är skog. Gården har ingen kött- eller mjölkproduktion och som så många andra jord- och skogsbrukare har Hans funderat mycket över hur markerna ska hållas öppna.

– Alpackan är perfekt för ändamålet. Den betar effektivare än får eftersom den är större – en alpacka är omkring en meter vid skuldran, 1,50 om du räknar in halsen. Två till tre alpackor betar lätt av ett halvt tunnland på några dagar, förklarar Hans som menar att alpackan tar det mesta.

En fjäder i alpackans hatt är att den inte heller har begåvats med fårens rymningsbenägenhet. Alpackan är ett revir- och flockdjur och håller sig därför helst i inhägnaden, tillsammans med sina kamrater. Ett vanligt fårstängsel räcker och ingen el behövs. På Hintzegården har man dock valt att sätta dubbelt fårnät på höjden, för säkerhets skull.

– En alpacka hoppar bara över stängslet om den blir rädd, till exempel jagad av en hund, men då hoppar den också riktigt högt.

Lätt att sköta

Skötseln av alpackor beskriver Hans och Birgitta som okomplicerad. Efter årtusenden i Andernas torra, kalla bergsklimat klarar den att gå ute året om så länge det finns ett vindskydd. Vårt fuktiga vinterklimat runt nollan är dock inte alltid idealiskt, varför man på Hintzegården har valt att ha djuren inne under vintern. Fodret består av hö i hästhökvalitet, kraftfoder och vitaminpellets. Seriösa uppfödare och alpackaägare följer det djurhälsovårdsprogram som Svenska Alpackaföreningen utarbetat i samarbete med myndigheterna och de flesta veterinärer är i dag väl bekanta med rasen, konstaterar Hans.

– Tyvärr är det med alpackauppfödning som med all annan uppfödning. Ju intressantare en ras blir desto fler aktörer kommer in. Den som är intresserad av att lära sig mer om alpackor och på sikt kanske investera i ett par djur, gör klokt i att kontakta föreningen först för goda råd. Det är bästa sättet att försäkra sig om ett bekymmersfritt ägande.

Smakar det så kostar det, dock betingar en alpacka av god härstamning inte mer än andra bruksdjur. Räkna med 20000–50000 kronor för ett sto eller en hingst med dokumenterad bakgrund. Vill du ha ett riktigt fint avelsdjur kan kalaset kosta upp mot 100000.

I takt med att alpackans popularitet ökar kan avel vara en inkomstkälla, men rik på ullen blir man inte, menar Hans.

– Framförallt är alpackan ett effektivt och trevligt betesdjur som kan hålla det svenska landskapet öppet!