Rönnen (Sorbus aucuparia) är ett ganska litet träd som blir 10 -15 meter hög och sällan äldre än 100 år. Mer resliga träd kan man hitta i Norrland, där rönnen också är vanlig som vårdträd. Trädet har ett djupt gående rotsystem och klarar därför stormar bra. Barken är slät och grå och vinterknopparna är håriga, spetsiga och lite sneda. Rönnen har mörkgröna parbladiga blad som är vasst sågtandade. På hösten blir bladen röda. I maj-juni blommar rönnen och får vita blommor som sitter i klasar och har en tung, kvalmig doft. Rönnbären är egentligen inte bär, utan små klarröda äppelfrukter, som mognar under hösten och ofta hänger kvar till långt in i vintern.
Rönnbären äts av många fåglar som sedan sprider fröna. Särskilt trastar, tallbitar och sidensvansar uppskattar bären. Det är inte ovanligt att det växer rönnar på ruiner och i grenklykor på stora träd, så kallade flogrönnar. Förr i tiden ansågs de besitta magiska krafter och dess grenar kunde användas som slagruta när man letade efter skatter.
Utbredning
Rönn är vanlig i hela landet och växer på nästan alla typer av marker.
Äldsta-största
Den högsta kända rönnen är 27 meter hög och växer vid Övedskloster i Skåne.
Användning
"Surt sa räven om rönnbär" – och det stämmer ju. Men rönnbären är också aromatiska, och C-vitaminrika, och passar därför bra att koka gelé av. Förr i tiden gjorde man även sylt av rönnbären eller använde dem vid brännvinsbränning. Bladen använde man som vinterföda till boskapen. Veden, som är svårkluven och ganska seg, passar bra till slöjdvirke när man tillverkar räfspinnar och visselpipor, till yxskaft och skidor passar det också bra med veden från rönn. Rönnträet ska även ge särskilt gott glid.
Ordet rönn är känt sedan medeltiden och kan hänga ihop med röd, bli rödrodna-rönna, och syftar på bären eller höstfärgen. Mycket rönn betyder en snörik och sträng vinter, enligt folktron. Det sades också att rönnen var tomtarnas träd och eldade man med rönnved så blev tomten förgrymmad och lämnade huset.
