"Nere vid älvkanten kan jag höra min farfar vissla”. Så inleder Pernilla Wåhlin Norén sin bok.
Hennes farfar var uppvuxen i en liten stuga vid älven i Dalarna, där familjen skötte en flottfärja. Idag har Pernilla ritat ett eget hus i närheten av där farfars stuga låg. Det är ett funktionellt hus i ljust trä med stora fönster mot Dalälven, omgiven av tallskog.
– Platsen har påverkat utformningen. Jag har plockat upp tallskogen i fasaden. Stommen är byggd i furu och panelen i gran, berättar Pernilla.
Kluvna näbbspån i kärnfuru pryder delar av fasaden, precis som på Ornässtugan, timmerstugan från 1500- talet, som ligger några kilometer därifrån. Väggarna inne i huset är byggda i obehandlad furu.
– Vi har mycket skog i Sverige och det är ett bra material att bygga i som passar vårt klimat. Vi har dessutom god kunskap om trä eftersom vi har byggt mycket i trä genom historien, säger Pernilla.
Lärde sig av mor- och farföräldrar
Ingången till att bli arkitekt gick genom hantverk och slöjdande.
– Jag har alltid gillat att arbeta med händerna. Det mesta har jag lärt mig av mina mor- och farföräldrar. De hade alltid något hantverk på gång. Mormor stickade och virkade och farmor var sömmerska och tillverkade hattar, morfar ägnade sig åt mathantverk.
I dagens skärmsamhälle har delar av hantverkskunnandet försvunnit. Det är betydligt vanligare att vi sitter och skrollar på mobilen än att vi har en stickning i knäet. Samtidigt kan hantverket bli en skön paus från skärmarna en stund.
– Det är ett sätt att vara här och nu och att göra något tillsammans. Vårt köksbord är fullt av rispor efter barnen som gärna vill vara med och hjälpa till att göra en krans eller bygga något, berättar Pernilla.
