Bullerbyliv och skogsdrömmar i Äsprilla

Enda molnet på himlen är väl barkborrarna då. Sydvedare Daniel Axelsson hinner knappt innanför köksdörren innan Markus Svensson börjar prata borrar. Som självverksam skogsägare är han synnerligen aktiv i den egna skogen och den här sommaren har han identifierat, huggt och kört ut angripna stammar i princip varje vecka.

– Så fort jag har städat upp, så dyker det upp ett nytt träd som har fått påhälsning, suckar Markus.

Skogsbruk i generationer

I skogen har han varit sedan barnsben. Först med morfar, sedan med morbror och sin egen far. Äsprilla Norregård är Markus släktgård och här har drivits skogsbruk i många generationer.

– Min morfar, Erik Pettersson, var en äkta småländsk skogsbonde. Han levde för skogen och var en driftig entreprenör. Röjde ny åkermark, köpte till skog och var inte rädd för att prova ny teknik. Erik var den första i byn att köpa motorsåg, berättar Markus.

– När morfar skulle ut i skogen på lördagarna så var det självklart att jag hängde med.

Norregård övertogs av Markus mamma Margareta och morbror Jan-Erik på 1970- talet, de har ägt fastigheten tillsammans. Sedan 2013 förvaltas dock gården av Markus och hans familj; frun Sara och barnen Felicia 12 år, Nellie 9 år och Linus 6 år.

– Jag är väldigt glad och tacksam att min mamma och morbror var så framsynta och genomförde generationsskiftet i god tid. Det har gett oss alla möjligheter att planera på ett bra sätt och växa in i rollen, konstaterar Markus.

En levande landsbygd

Idylliska Äsprilla ligger en halvmil söder om smålänska Landsbro. Bara namnet sätter igång fantasin – det är inte hugget i sten vad det betyder, men det har tolkats som "platsen där det växer aspar vid bäcken". Äsprilla är verkligen ett stycke levande landsbygd, här finns ett dussin hushåll med folk i alla åldrar och Svenssons är bara en av de barnfamiljer som har valt att bosätta sig i byn.

Svenssons flyttade till Äsprilla 2017, till ett nybyggt lösvirkeshus som de själva har ritat och låtit uppföra på en kulle ovanför byn. "Backebrö" står det på en skylt ovanför dörren. Skylten är gjord av en ek som växte på platsen.

– Namnet finns med i äldre historieskrivning och vi tror att det syftar på själva backkrönet, förklarar Markus.

Det gamla boningshuset på Norregård bebos fortfarande av Markus morbror och för Markus och Sara var det också viktigt att få bygga nytt tillsammans. Båda älskar att bo på landet och tycker att huset är en viktig avsiktsförklaring som signalerar framtidstro.

En familjeaffär

– Tidigare bodde vi i en villa i Stockaryd, och vi har verkligen trivts jättebra där, men vi började faktiskt prata om att flytta ut på landet redan 2003, berättar Sara som själv är uppväxt på landsbygden.

– Men av någon anledning kom vi inte till skott. Dels hittade vi inget bra ställe och dels var vi inte riktigt i fas. Men så, när vi
hade tagit över Norregård, så föddes idén om att bygga här ute. Det kändes naturligt. Markus var ju ändå i väg till Norregård och jobbade i skogen varje helg och vi tyckte båda två att det skulle vara roligare att ha känslan att han jobbade "hemma" istället för att åka i väg. Ska vi vara skogsägare så vill vi vara det som en familj och leva i det tillsammans.

Och så blev det. Sara jobbar kvar som lärare på skolan i Rörvik och Felicia, Nellie och Linus tar skolbussen till Landsbro. På bara några år har hela familjen – inte bara Markus – fått djupa rötter på platsen. Felicia har hjälpt grannarna med mjölkningen var och varannan dag. Korna går i hagen nedanför huset och är så gott som tama. När andra har hund eller katt så har Felicia kor. Alla har namn, men kossan Vilja är favoriten. Familjens egna menageri är dock begränsat till fullblodet Shandy, 25 år, de två katterna Örjan och Sune samt kaninerna Kudden och Sockervadd.

Satsar på tall

Fastigheten är en skön kombination av tall och gran, nästan hälften av varje, och består därmed av både magrare och bördigare partier. Markus strategi är att på sikt öka tallinnehavet.

– Vi har en del bestånd på fastigheten där det har planterats gran en gång i tiden, men där det nog i ärlighetens namn borde vara tall i stället. Dessutom tror jag att tallen har en framtid. Vi har haft en period där det har planterats lite tall, vilket säkert kan påverka efterfrågan framöver.

Mycket av det skogliga sköter Markus själv, med hjälp av resten av familjen. Markus pappa Kenneth har alltid varit en ledsagare i skogen och sedan familjen flyttade hem till Äsprilla ställer han upp i vått och torrt.

– Plantera, spruta plantor eller ta ett tag med målarpenseln där det behövs, det är aldrig något problem, och det har förstås underlättat väldigt mycket för oss.

Upp till några hektar planterar de själva.

– Jag röjer och gallrar även en hel del själv. Ibland tar jag in en mindre skördare och skotar ut virket själv, och då går en del leveransvirke till Sydved. När det kommer till slutavverkning tar jag oftast hjälp hela vägen. Vem jag väljer att jobba med är en kombination av pris och personliga relationer. Jag vill veta vem som rör sig i min skog, och vill att inköpare och entreprenörer kan min fastighet.

Vikten av en bra väg

Även om skogen tar mycket tid så är den, trots allt, en bisyssla. Markus är lastbilschaufför och kör grusbil åt ett lokalt företag. Vägar och väghållning är med andra ord hans specialintresse och vägarna på Norregård är förstås exemplariska. Vägnätet är under ständig uppbyggnad och för enkelhetens skull har Markus också döpt vägarna efter personer och platser som betyder lite extra: "Eriks väg" efter morfar, "Dammvägen" och "Kojvägen".

Det där med skogsbilvägar är ett kapitel för sig, konstaterar Markus.

– Jag ser ju en hel del när jag är ute och kör, och mitt bästa tips till skogsägaren är att investera i sina skogsbilvägar. Ofta gör man i ordning vägen inför en slutavverkning och sedan är det bra. Men det hinner hända ganska mycket på 20 år… Den måste underhållas också. Sladda en gång om året, grusa på när det behövs och röj kanterna. Plocka undan stora stenar när du ändå går förbi. Och när du avverkar och får in pengar – investera i vägarna också, det lönar sig i längden, både vad gäller logistik och fastighetsvärde. Du får tillbaka pengarna varje gång som du ska gallra och dra ut vindfällen. Det är lätt hänt att man köper en ny traktor för pengarna. Men du får väldigt mycket grus för hundratusen…, råder Markus.

Gömda pärlor

Utmed skogsbilvägarna på Norregård passerar man också många pärlor. Som det 250-åriga tallbeståndet som familjen har sparat i generationer – bara för att det är så vackert. Det gamla grustaget som Markus har gjort om till damm, komplett med båthus och grillplats. Och byasågen, som alltid har drivits av familjen Svensson.

– Det är ett riktigt original med tändkulemotor. Men vi underhåller den och kör den fortfarande några gånger om året, för husbehov. När vi har hembygdsdagar brukar vi ha visning och körning med häst och vagn. Och så en fika förstås. Det hör till!, säger Markus som verkligen har hittat hem på släktgården.

– Ja, här kommer vi att stanna!

Augusti 2019