En årsring på Svansö

Skogsgården Svansö ligger som en långsmal halvö i Svansösjön ett par mil väster om Jönköping. Den nuvarande huvudbyggnaden är uppförd på 1600-talet efter att gårdens tidigare byggnad brunnit ner. Sedan 1916 är Svansö i familjen Sterners ägo.

Idag bor Lena och Johan Sterner i huvudbyggnaden och förvaltar skogens arv. Nästa generation, Emelie och Per Sterner, med barnen Wilma, Rasmus och Emil bor någon mil bort, men besöker gården ofta. För en insats i skogen, för att fira en högtid eller bara en för en kopp kaffe i det rustika bondköket.

Per jobbar till vardags som verktygsmakare och Emelie är lärare. Tvillingarna Wilma och Rasmus är 5 år och lillebror Emil är 3 år.

– Det är svårt att tänka sig ett liv utan skogen, för oss är det ju ett helt naturligt inslag i vardagen. Och i takt med att barnen blir större hänger de med på röjningar, plantering, gallring, viltvård; listan kan göras lång, säger Per.

I gårdens maskinhall står en egen skördare och en mindre skogstraktor.

– Vissa veckor kan det bli intensivt. I snitt blir det nog 40 timmar i skogen varje månad, säger Per.

Skogen en almanacka

Svansö består totalt av 304 hektar skogsmark. Trädslagsfördelningen är 88 procent gran, 6 procent tall och 6 procent löv. Jämnt fördelat i olika åldrar.

– Strategin är att vara noga med att utföra åtgärder i rätt tid. Och vi lägger som sagt mycket tid själva, plus att vi anlitar Sydved vid större insatser.

– Här planterade du och jag den där våren när det var så torrt, säger Per till pappa Johan när vi går genom ungskogen.

Och de kan nästan peka ut vilken planta som har satts av vem. Varje insats kan direkt rekapituleras i minnet. Skogen blir en slags almanacka i sig. Med upplevelser och stämningar viktigare än exakta årtal. När Rasmus, 5 år, petar ner en planta på hygget intill ser jag framför mig hur han och Per går där om 30 år och pratar precis likadant. "Kommer du ihåg, det var när vi fotograferades för Sydveds almanacka som vi satte den här skogen".

– Det finns någon som har sagt. "Den som planterar ett träd har inte levt förgäves". Det är välformulerat, konstaterar Johan när vi via smala skogsbilvägar rullar tillbaka mot gården.

Imponerande tiljor

Det är såklart mer än bara skogsåtgärder som ett år på en svensk skogsgård erbjuder betraktaren. Intressant nog är att värden som ett uthålligt skogsbruk, en omsorg för naturen och ett ansvar för framtida generationer ändå smittar av sig på allt som företas på gården. Tradition, arv och stolthet är precis lika påtagligt när det är dags att duka fram midsommarlunchen, när traditionen med crêpes till kräftskivan första helgen i augusti ska tillagas:

– En gång bytte vi så att det var paj istället för crêpes. Det var inte populärt, skrattar Emelie.

I det rustika bondköket har vi bjudits alltifrån våfflor till pepparkakor, svamp har rensats och lingonsylt varsamt rörts.

Från köket genom matsalen kommer man så in till "stora salen". Med takmålningar, sannolikt utförda på 1690-talet. Men det som ändå drar blickarna till sig här är när man tittar neråt. Timret i huvudbyggnaden är av otroliga dimensioner. I salen består golvet av kluvna stockar, runda på undersidan, drygt åtta meter långa utan skarvar och med bredder upp mot en halv meter.

– När min far var ung skurade han golvet varje fredagsmorgon med start klockan 5. Han var inte färdig förrän vid 8-tiden. Numera är vi väl inte så hårda på det där med fredagsskurningen, ler Johan.

Historier som förs vidare

Det är också omöjligt att inte nämna älgjaktveckans olika temperament. Förväntan och någon slags nervositet som mot slutet av veckan ersätts av uppsluppenhet och glädje. Allt ivrigt diskuterat över en tallrik ärtsoppa i jaktstugan. Johans många år som jaktledare fann sin naturliga succession när sonen Per tog över.

Vi som har fått följa familjen idogt genomföra spillningsinventering, eller målmedvetet placera ut nya saltstenar under våren, förstår att hela familjen tar uppdraget på allvar.

Och när man minst anar det, när vi kanske hållit på med att fotografera en detalj eller diskuterat något helt annat, så kommer guldkornen:

– Där nere har du "hästapasset": Där stod jag en gång och passade på rådjur. Lite lagom gömd bakom en gran. Då kom grannen ridande på sin häst. Jag tog ett litet kliv fram och hejade på honom. Men varken grannen eller hästen hade märkt mig så hästen kastade av sin ryttare, tvärvände och skenade iväg! Inga skador uppstod lyckligtvis, och namnet blev ju självskrivet: "hästapasset". En historia som spridit sig långt utanför Svansö älgjaktslag, berättar Johan.

Historier som förs vidare. Arv som gör sig påmint. Sådant vi brukar benämna kultur.

Minnen från kräftfisket

Vi följer en svedjebränning i slutet av mars. Tvillingarna Rasmus och Wilma sköter vattenslangen. Lillebror Emil tittar storögt på.

– Jag hade en moster som heter Ellen. Hon kom hit varje vår. Och då skulle det eldas. Vi kallade henne moster Elden, berättar Johan.

En augustimorgon står hela familjen uppställd vid 04.30 för att vittja kräftburarna.

– Jag har själv tidiga minnen från kräftfisket. Det vill man ju att barnen också ska få, säger Per.

Och vad vi än har gjort för aktivitet har Per och Emelie varit måna att nogsamt berätta, förklara varför det är viktigt för dem. Det är fantastiskt hur de människor som till synes har väldigt många järn i elden också har väldigt mycket tid att ge. Som ett välplanerat inre lugn.

Hoppas om inte annat det avspeglar sig när du hänger upp Sydveds almanacka på sin givna plats på väggen.

December 2012