Ett nytt sätt att leva

Vädret visar sig kanske inte från sin bästa sida denna förmiddag. Det gråa molntäcket hindrar utlovade solstrålar från att titta fram. Men trots molnen är det östgötska landskapet väldigt inbjudande. Smala vägar slingrar sig fram genom kuperade kulturmarker, för dagen täckta av gnistrande frost. Dungar med gamla träd, hagar med hästar och charmiga små gårdar tävlar om uppmärksamheten.

Mitt på landet, några kilometer från samhället Östra Ryd, bor Elias Furenhed och Emelina Sandeberger med sin tre och ett halvt år gamla dotter Ester. Härifrån är det inte långt vare sig till Norrköping eller Söderköping, vilket gör att det känns både som ett centralt och avskilt läge. En perfekt plats för ett par som gillar närheten till naturen och har en strävan efter att hitta en bra balans mellan arbete och familjeliv.

Från staden till landet

Elias och Emelina träffades för drygt tio år sedan när de pluggade spelutveckling på högskolan i Skövde. Nästa stopp blev en gemensam lägenhet i Norrköping, en stad som de trivdes i. Men efter några år började de fundera på om det inte var dags för en förändring.

– Vi gillar att odla och det var inte så lätt att få till det i en lägenhet, säger Emelina med ett leende och tillägger att det var en av anledningarna till att de började fundera på hus.

Men det var svårt att hitta ett hus i lämplig prisnivå i Norrköping, så efter lite överväganden beslutade de sig för att lämna storstaden och flytta till Elias föräldrahem utanför Östra Ryd.

– För drygt två år sedan byggde vi det här huset som ligger på mina föräldrars gård. Det har blivit ett riktigt generationsboende, vilket kanske inte är så vanligt numera. Vi är alla väldigt nöjda med det. Ester kan hälsa på hos sin farmor och farfar när hon vill och mina föräldrar, Ingemar och Eva, träffar henne ofta, konstaterar Elias.

Emelina är född i Västervik och bodde under uppväxten i ett villaområde i Ulricehamn. Hon insåg att detta skulle bli ett nytt sätt att bo och leva på, men tvekade ändå inte.

– Jag tänkte att jag nog var en person som kan trivas här – och så är det! Mina föräldrar har flyttat tillbaka till Västervik, så det är skönt att vi alla är mer samlade nu, tycker Emelina.

Lyckat generationsskifte

När de började prata om flytten till gården blev det också naturligt att prata om skogen: 70 hektar skog, mest tall, men också enstaka områden med granskog och sedan några dungar med löv. I skogen finns en hel del berghällar, en del stora som klippor, andra betydligt mindre.

– Vi kom fram till att det här också var ett bra läge att göra ett generationsskifte, mina föräldrar börjar ju bli lite äldre nu. Gården har varit i släkten i många år, min pappas morfar var den första som ägde gården, berättar Elias.

Elias pappa tog över gården – med hus, åkermark och skog – och sedan när han träffade Elias mamma, köpte de grannfastigheten ihop. – Själva generationsskiftet var inte så komplicerat. Vi tog hjälp av en jurist så att allt blev rätt formulerat och det stämde med pappas testamente. Jag har två halvsystrar, så jag köpte ut dem från deras delar. Det känns skönt att vi kan driva det vidare, det hade varit svårt att se någon annan ta över fastigheten. Mina systrar är också nöjda med hur det blev, säger Elias.

Trähus, hönor och katt

Det första man ser från den allmänna grusvägen är ett ljusgult lite äldre stenhus med en trädgård i vintervila, det ursprungliga gårdshuset där Elias föräldrar nu bor. Tomten där gården ligger är kuperad med mjuka höjder och några större platåer. Här finns också vatten – en nyligen renoverad damm som tidigare användes som branddamm ger extra karaktär åt tomten.

Först när man kommit in på gården ser man Elias och Emelinas nybyggda hus. Ett klassiskt trähus i två
våningar med en matt ljusgrön färg som smälter in i omgivningen. Precis bakom huset börjar skogen –
närmast huset en ljus och öppen dunge med lövträd, stenar och klipphällar.

– Vi ser skogen som en förlängning av trädgården och är här en hel del med Ester, säger Elias.

På gården finns också en stor ladugård, ett hönshus och några andra ekonomibyggnader. Under åren har föräldrarna haft mjölkkor och nu har de ett tiotal nötkreatur, som under en större del av året rör sig utomhus.

Här bor även höns, för säsongen inne i hönshuset, och så en katt. Och just katten gillar lilla Ester extra mycket, och tycker att det både är hennes och farmors katt. Ett påstående som katten säkerligen inte bryr sig så mycket om, den är ju alltid sin egen!

Odling och vindsbygge

Känslan när man stiger in i huset är ljus och luftig. Planlösningen är öppen med en stor gemensam yta för kök och vardagsrum. Generösa fönster skapar en närhet till trädgården och dammen. Esters lekplats, sandlådan med den färgglada rutschkanan, har man också koll på härifrån.

– Vi har precis startat med att fixa till övervåningen. Det är en kal vind så det tar en hel del tid, konstaterar Elias.

En av anledningarna till att de valde att lämna stadslivet i Norrköping var odlingsintresset och fastän de inte har bott här så länge så har de redan gjort i ordning ett förhållandevis stort område för odling.

– I somras odlade vi potatis, morötter, vitlök, purjolök, jordgubbar och jordärtskockor, räknar Emelina upp.

– Vi har hägnat in området så att inte viltet ska komma åt växterna. Det finns en grupp på ett 20-tal dovhjortar som kommer väldigt nära huset och odlingarna, berättar Elias som samtidigt som han vill skydda grönsaker och blommor också är fascinerad av de ståtliga hjortarna.

Runda i skogen

På plats denna dag är också Hampus Tedefalk Nygren som är virkesköpare på Sydved. Han har träffat familjen några gånger under det senaste året och tillsammans har de gått en runda i skogen för att få en bild av hur skogsfastigheten ser ut och vilka skogliga åtgärder som kan behöva göras i framtiden.

– Fastigheten är långsmal, det mesta av skogen ligger i ena ändan av fastigheten. Vårt hus ligger i mitten, förklarar Elias.

Nu när rundturen på gården är avklarad är det dags att titta på hur skogen ser ut. Ester vill hellre leka inne i huset, men övertalas att hänga med en liten stund. Lite roligare blir det när hon får hoppa upp på mammas rygg.

Vi går på smala slingriga stigar, över stock och sten, upp och ner på kullar och över hala klipphällar.

– Här brukar jag cykla mountainbike, det är kul, berättar Elias och pekar på en brant och stenig passage som verkligen ser ut att kräva en orädd cyklist.

Elias gillar mountainbike, men tycker det är svårt att hinna med det så mycket som han egentligen vill.

– Framöver vill jag anlägga några leder i skogen. Nu kan jag cykla på grannens häststigar och våra egna grusvägar. Det blir en bra mix!

Ugglor och trivsamt uteliv

Vi fortsätter promenaden men stannar till när Ester glatt pekar på en hög tall, nästan helt utan grenar. Uggleträdet säger hon. Djurlivet häromkring verkar vara rikt, förutom hjortarna som de förvisso önskar på lite större avstånd så finns ett grävlingsgryt alldeles i närheten. På vägen mot skogsgläntan som Elias vill visa, passerar vi en stor åker.

– Där odlade mina föräldrar spannmål tidigare, säger Elias. Nu blir det mest foder till djuren.

Elias och Emelina har en del funderingar om framtiden, hur de vill och kan utveckla fastigheten. Viktigt för dem båda är att skapa ett liv där de har balans mellan arbete och familjeliv. Att inte behöva jobba heltid till exempel.

– Kanske skaffar vi höns, som Elias föräldrar, eller får, men vi tar ett steg i taget, säger Emelina.

Det kan också bli nötkreatur, precis som idag, men det är ingen självklarhet. Att vara ute i skog och mark är något som alla i familjen trivs med. Emelina pekar ut ställen där de under sensommaren och hösten plockar blåbär och svamp.

På den breda stigen vi följer finns halvdjupa vattenfyllda gropar, idag delvis täckta med tunn is. Nu hoppar Ester ner från mammas rygg och klampar där med sina stövlar.

– I somras ville hon bada här, skrattar Emelina.

Men nu börjar orken tagit slut, och mamma och dotter vänder tillbaka mot huset. Dags för lunch och vila. Vi andra fortsätter fram i skogen.

Hyggesfritt med balans

Skogen är skött enligt konstens alla regler, den är en väldigt fin och välskött, konstaterar Sydvedaren Hampus.

Under Elias pappa Ingemars regi har det under senaste åren blivit både gallringar och slutavverkningar. Han har alltid gillat att själv jobba i skogen och gör fortfarande ett och annat arbetspass. Ett sätt för honom att hålla sig frisk och kry, enligt Elias som under åren också varit med och röjt en del i skogen.

Visionen som Elias och Emelina har för fastigheten är att det ska vara en skog som föryngras kontinuerligt. De gillar idéen med hyggesfritt, men det måste också kunna fungera i praktiken.

– Vi tänker även på det ekonomiska så att det blir en bra balans och vi inte förlorar ekonomiska värden. Sedan kan det vara riskfyllt att bara satsa på ett trädslag, med tanke på till exempel skadedjur, så här är vi öppna för större variation.

Önskningar och tankar som Hampus tar med sig när han kommer med förslag på hur man kan sköta och utveckla skogen.

Nu har vi kommit fram till gläntan som Elias vill visa oss. För drygt sex år sedan avverkades granar som hade angripits av granbarkborren. På området, som är ungefär 50 x 50 meter stort, har de inte planterat utan låtit det självföryngras.

– Nu har det självföryngrats här på ett jättefint sätt – med tall, gran och björk, visar Elias.

– Den här gläntan är ett exempel på hur det kan se ut om man satsar på hyggesfritt på ett område, säger Hampus och tillägger att det på den här marken är rätt biotop för hyggesfritt.

Planerad gallring i vår

Till våren har de en planerad åtgärd med Sydved. Det är en gallring på en åkerholme där det idag växer ek, gran och tall.

– Nu vill vi ta bort barrträden som finns så att ekarna får ännu mer utrymme att växa till sig, säger Elias.

– Det känns väldigt inspirerande att jag har fått förtroende av Elias och Emelina att hjälpa dem både med den här åtgärden och att på andra sätt nå de mål de har för sin skog, säger Hampus.

När Hampus träffar skogsägare för första gången försöker han alltid skapa sig en bild av skogsägarens intressen och målbilder, för att sedan föreslå olika skötselstrategier.

När jag till sist frågar Elias vad han tycker är det bästa med att vara skogsägare svarar han:

– Att få chansen att förvalta skogen och kunna göra ett avtryck själva. Sen är det viktigt att skogen ska bidra till att samla in koldioxid och att det finns en stor biologisk mångfald. Det kan vi uppnå genom att sköta skogen på rätt sätt.

Det råder ingen tvekan om att det unga paret trivs med livet på landet och närheten till naturen. Förvärvsarbete, husbygge och en liten dotter kräver förvisso en hel del tid, men här verkar samtidigt finnas en hel del energi för att börja utveckla egna idéer och skapa ett liv i lugnare tempo som passar just Elias, Emelina och lilla Ester.