Nya skogsägare på tillväxt i Mulseryd

Men vi börjar i Kattåkra, strax utanför Ulricehamn. Här bor Mattias Helgesson tillsammans med kvinnorna i sitt liv: hustrun Therese och döttrarna Josefina 6 år, Evelina 4 år och Linnéa fem månader. Husets ålderman, den strävhåriga taxen Frodo, jämnar ut könsfördelningen någorlunda men vi gissar att han – om han måste välja – tar mattes parti.

– Just nu är jag föräldraledig två dagar i veckan och vi får vara tillsammans hela familjen. Det är en förmån, konstaterar Mattias och sjunker lite djupare ner i fåtöljen. Utanför ligger morgondimman fortfarande vit och tjock, trots att klockan börjar närma sig tio. Linnéa börjar så smått fundera på en förmiddagslur medan hennes systrar leker på övervåningen.

Familjen Helgesson har bott i det gula huset på Kattåkra i fem år nu och har hittat sina rutiner. Veden är intagen och prydligt staplad för vinterbrasorna i de vackra kakelugnarna. Josef Franks generösa mönsterkonst på väggarna adderar extra värme. Mangårdsbyggnaden med sina två flyglar är avstyckad från en större gård, trädgården är generös och vyerna vida, men underhållsansvaret begränsar sig till den egna tomten. Det är gott och väl, säger Mattias som länge tyckte att barn och jobb var fullt tillräckligt att hålla reda på. Men så var det ju det här med skogen. 2011 tog Mattias och Therese det stora steget att lösa ut Mattias tre syskon och bli skogsägare på distans.

– Vi fick frågan redan 2005 då mamma och pappa valde att sälja av lite av skogen. Men då var vi inte redo. Några år senare var läget ett annat. Det är märkligt det där, hur man mognar. Det som tidigare var otänkbart, känns plötsligt alldeles självklart.

Uppfostrad med motorsågen

Mattias är född och uppvuxen på gården Östergärdet i Mulseryd väster om Jönköping. Redan i gymnasiet träffade han Mullsjötjejen Therese och sedan dess har det varit de två.

– Jag ville bli fotograf, och på den vägen upptäckte jag grafisk formgivning, förklarar Mattias som istället kom att göra karriär som Art Director i reklambranschen. Efter en kort sejour i Motala hamnade de båda i Göteborg, i en tvåa i Majorna. Mattias jobbade på flera välrenommerade reklambyråer, lämpligt nog med att marknadsföra bland annat motorsågar. Som han vet att hantera.

– Pappa tvingade alltid med mig och min storebror, Johan, ut i skogen. Jag säger tvingar, för ingen av oss var väl jätteentusiastisk. Det var rätt mycket annat som drog när man var tonåring. Så här efteråt är jag tacksam att pappa framhärdade. Det blev många år i Göteborg men längtan till landet gjorde sig påmind med Josefinas entré.

– Så vi började leta boende utanför stan. Men allt som fanns var "hästgårdar" till hutlösa priser. Ingen av oss hade koppling till Ulricehamn men läget var intressant, halvvägs till våra föräldrar och halvvägs till Göteborg. Dessutom är Ulricehamn en komplett liten stad. Här finns allt man kan önska. När vi hittade Kattåkra och jag fick jobb på en reklambyrå i Ulricehamn föll allt på plats, berättar Mattias och tar ett försiktigt kliv över Frodo, som belåtet har lagt sig tillrätta på vardagsrumsmattan.

Hittade hem i skogen

Frodo är en historia för sig.

– Vi gjorde precis som man inte ska göra. Åkte och tittade på valp fast vi inte skulle ha någon. Frodo var den som blivit över. När vi lyfte upp honom så kissade han på sig. Ändå fick han följa med oss hem. Han var rädd för allt. Senare visade det sig att Frodo redan tillbringat några dagar hos en annan familj och något måste ha hänt. Vi har lagt ner väldigt mycket jobb på honom, säger Therese med kärlek i rösten.

Det har lönat sig. Frodo måste vara världens mest väluppfostrade och tillgivna tax. Han öppnar glatt sitt hjärta för alla som är beredda att klia honom på magen. Men han har noll jaktinstinkt – och det är skönt, säger Therese som därmed har kunnat ha med sig Frodo på jobbet. Hade han ränt efter rådjur hade det inte gått. Therese är naturvårdsbiolog och tillbringar en del av arbetsdagarna ute i fält. Yrkesvalet var en lyckträff, berättar hon.

– Jag hade en tuff period när jag kände mig väldigt vilsen. Jag hade provat på olika jobb men trivdes inte och till slut nådde jag en punkt där jag var tvungen att reda ut vad jag ville göra. Jag är gammal hästtjej och har alltid trivts i naturen. Så jag bestämde mig för att söka den här utbildningen vid Göteborgs universitet. Det sa inte klick direkt, men något hände på vägen. Under andra året hade vi en kurs om mossor, lavar och svampar. Jag minns att jag tyckte det var lite fånigt. Men så kom vi in i salen och de låg där, uppradade. Det var kärlek vid första ögonkastet. Så fina små liv som betyder så mycket i det stora sammanhanget!

Sedan dess har det inte varit någon tvekan. Via projektanställningar på Skogsstyrelsen i Göteborg och Sjuhärad-Halland hamnade hon på Länsstyrelsen i Jönköping där hon jobbar som naturvårdshandläggare.

Femte generationen

När frågan om generationsskifte dök upp igen, var de redo att ta över som den femte generationen på Östergärdet.

– Det är ju fruktansvärt mycket pengar. Men det kändes rätt, resonerar Therese.

– Dessutom har vi det väldigt bra förspänt. Mattias föräldrar, Nils och Lilian, bor kvar på Östergärdet och hjälper oss i allt. Nils har jobbat i skogen i hela sitt liv och den kunskap som han har förvärvat, och förmedlar vidare till oss, är ovärderlig.

Skogen har alltid varit en del av livsstilen på Östergärdet.

– Jag minns hur pappa kom hem från jobbet, åt och lade sig på soffan i tjugo minuter för att sedan dra på sig skogskläderna och gå direkt ut till vedbacken eller skogen. Det hände rätt ofta, berättar Mattias medan han packar bilen med barnvagnar, hund och döttrar för vidare färd mot Mulseryd. Det är knappt en halvtimmes färd och på Östergärdet farstubro kastar sig Evelina i farfar Nisses famn. Farfar är favoriten.

Nils och Lilian tog över Östergärdet i slutet av 1960-talet och bara några år senare valde de att investera i mer skog.

– Folk tyckte vi var galna. Men vi var unga och optimistiska och kände att det var en bra idé, skrattar Lilian.

Östergärdet omfattar idag 113 hektar skogsmark och är därmed större än när Nils och Lilian tog över den. Virkesförrådet har dock naggats i kanten i samband med generationsskiftet.

– Jag var rätt krass i det läget. Gick ut med flera förfrågningar och Sydveds Anders Gustafsson var den som gav det bästa budet. Nu fortsätter vi att gallra igenom fastigheten, säger Mattias som menar att beslutet den här gången bygger lika mycket på förtroende som på ekonomi.

Hjälp på nära håll

Att ta hjälp med de skogliga insatserna är självklart.

– Jag tror att pappa kan räkna på ena handens fingrar hur många gånger som han har tagit hjälp i skogen. För mig är det tvärtom.

– Vi skulle gärna jobba mer i skogen själva. När vi tog över hade vi ambitionen att åka hit regelbundet. Men det faller nästan varenda gång, det är bara att inse att familj och jobb tar den mesta tiden just nu, säger Mattias.

Pappa Nils finns dock på plats för att hålla ett vakande öga och ta hand om ett och annat vindfälle. Annars väljer han att inte säga så mycket i frågan. Det är tydligt att han är nöjd med arrangemanget och han håller sig avsiktligt i bakgrunden.

– Jo, pappa är rätt försiktig med att lägga sig i. Han avvaktar och ser vad vi kommer fram till. När vi gjorde den stora avverkningen så hade vi en idé om självföryngring med tall, ytlig markberedning och ett större antal stammar i skärmen. Det var först efteråt som pappa sa att han hade gjort likadant. Men han hade lagt sig i om det var något som var helgalet, det vet jag, säger Mattias.

Naturvård och miljöhänsyn är viktigt för Mattias och Therese. Bland annat har de avsatt ett område för fri utveckling utmed Nissan.

– Vi har sparat en kantzon som vi fällt ner löv i. Det hindrar vattnet från att rinna för fort och ger fisken skydd. Våra vattendrag är alldeles för hårt rensade i dag. Vi har också lämnat högstubbar och träd som ger skugga, förklarar Therese.

För Mattias och Therese går ekonomi och naturvård hand i hand. Besluten som fattas nu kommer att påverka kommande generationer, på många olika sätt. Mattias gillar ansvaret säger han, och låter nästan lite överraskad:

– Jag har aldrig tänkt på mig själv som egenföretagare. Men det är ju faktiskt det jag är nu. Och det blir bara roligare och roligare!

December 2014