Skogsägaren Lotta Sunnås Everaere trivs på gården.

Skogsägaren Lotta Sunnås Everaere trivs på gården.

Inspiration / Möt Sydveds skogsägare

Skogsägaren som hittat tillbaka till rötterna

Publicerad 2024-12-16

Hennes förfäder flyttade från Finland för att leva och försörja sig i de värmländska skogarna. Idag är Juhola en av Sveriges bäst bevarade finngårdar. "Det känns väldigt speciellt att komma hit till mina rötter", säger Lotta Sunnås Everaere, som är med och förvaltar gården och den omgivande skogen.

Hon tittar ut genom fönstret och ler.

– Alltså, den här utsikten. Det är inte mycket som slår den, säger Lotta Sunnås Everaere.

Eftermiddagsljuset blänker i trädtopparna. Även om det börjar bli kyligare ute sitter löven kvar på björkar och lönnar. I horisonten skymtar ett blånande berg: Rännberget.

Vi befinner oss i Röjdåfors i Värmland i en liten stuga som Lottas mormor och morfar byggde på 50-talet och som nu ägs av hennes moster. Här har Lotta tillbringat mycket tid som barn.

– Då betade kor på skogen runt knuten och man fick gå dit och hämta mjölk. Jag minns också de mest fantastiska fikastunderna i granngården då det togs fram fat fyllda av sju sorters kakor. Men det var inte alltid enkelt att förstå vad släktingarna sa på sin breda värmländska. Jag minns att jag fick tolka åt min kompis som var och hälsade på från Stockholm, skrattar Lotta.

Fem minuter härifrån ligger finngården Juhola. En slingrig liten skogsväg leder oss förbi steniga betesmarker, djupa granskogar och en fornlämning med ett inristat trollkors på.

– Den fanns där för att hålla oknytt borta från gården, berättar Lotta.

Omgivet av skogsbeklädda höjder ligger den rödmålade gården, som byggdes på 1740-talet. Här inne finns rökugnen kvar som värmde upp stugan. Svärtan i taket är ett minne från den tiden. Runt gårdstunet ligger också ladugårdar, jordkällare, loftbodar, ett separat kokhus och en rökbastu bevarad. Här finns också lämningar av en kvarn och en smedja.

Skogsfinnar

Lottas finska förfäder kom till Värmland under 1600- talet, de var så kallade skogsfinnar. Under den perioden flyttade många finnar till skogsområden i mellersta Sverige, där de försörjde sig genom svedjebruk. Orsaken till flyttvågen var bland annat brist på lämplig mark att odla på i de finländska skogarna, samtidigt som det behövdes arbetskraft i Sverige.

    Lotta Sunnås Everaere,

  • Familj: Make och två söner, 20 och 13 år.
    Bor: I Åkersberga utanför Stockholm.
    Gör: Företräder Juhola finngård, utanför Torsby i Värmland. Ett kulturreservat med omgivande skog. Skriver också på en bok som utspelar sig i finnskogen i slutet av 1800-talet.
    Omfattning: Hela gården är på totalt 462 hektar, varav 287 hektar är skog.
    Skogens karaktär: Gran och tall med inslag av löv. Gammal skog blandat med ungskog.

Skogsfinnarna använde bland annat granskog som odlingsmark i sitt svedjebruk. De fällde träden inom ett område och lät det torka något år innan de satte fyr på området. I askan odlade de sedan svedjeråg och rovor.

Odlingen i den näringsrika askan gav ofta stora skördar.

– Marken här är ganska stening. Vilket jobb det måste ha varit att rensa bort all sten som ligger i rösen häromkring för att kunna bruka den här marken!, konstaterar Lotta.

När hon var barn var hon inte alls så imponerad av Juhola.

– Jag förstod inte riktigt varför vi skulle åka till det här gamla huset. Men ju äldre jag blir ju mer har den här platsen kommit att betyda för mig. Att det här är mina rötter är oerhört starkt, säger Lotta.

Byggnaderna är välbevarade och karakteristiska för en finngård och därför är Juhola numera klassat som ett kulturreservat. Gården är ett byggnadsminne som ska underhållas med lämpliga material och metoder för att bevara så mycket som möjligt av ursprunget.

Ägs av 13 ättlingar

Juhola finngård ägs av 13 personer, som alla är ättlingar till finnarna som byggde gården under 1700-talet. Förra året tog Lotta över ansvaret som företrädare efter sin moster.

– Det är ett större ansvar än jag hade föreställt mig från början och det är mycket jag inte kan än. Men jag lär mig efter hand, säger Lotta.

Hela fastigheten består av cirka 462 hektar och då ingår också 287 hektar skog. Skogen består främst av tall och gran, men har även inslag av björk och andra lövträd. Skogsmarken ingår inte i kulturreservatet, men det förs diskussioner om delar av marken ska skyddas på något sätt.

– Jag ska ha ett möte med länsstyrelsen och Skogsstyrelsen, där vi ska gå ut i skogen tillsammans och titta på beståndet. Naturvärdena är viktiga att skydda, samtidigt som de ekonomiska värdena också är viktiga för oss som äger skogen ihop. Det är en balansgång som kan vara lite av en utmaning, säger Lotta.

De senaste åren har flera avverkningar gjorts i skogen runtomkring Juhola. Mogen skog har avverkats
och nya friska plantor har planterats.

– Skogen är viktig för att vi ska kunna ta hand om gården. Den ger ett ekonomiskt tillskott som vi använder för underhåll, säger Lotta.

Skogen är viktig för att vi ska kunna ta hand om gården. Den ger ett ekonomiskt tillskott som vi använder för underhåll.
Lotta är nybörjare på skog, det är mycket att sätta sig in i, men hon är inte rädd att ställa frågor. Hon får mycket stöttning av Stora Enso.

Lotta är nybörjare på skog, det är mycket att sätta sig in i, men hon är inte rädd att ställa frågor. Hon får mycket stöttning av Stora Enso.

Juhola finngård ägs av 13 personer, som alla är ättlingar till finnarna som byggde gården under 1700-talet.

Juhola finngård ägs av 13 personer, som alla är ättlingar till finnarna som byggde gården under 1700-talet.

Lotta har tillverkat praliner med smaker från finnskogen som hjortron, lingon, blåbär och gran.

Lotta har tillverkat praliner med smaker från finnskogen som hjortron, lingon, blåbär och gran.

Nybörjare på skog

Sedan Lotta tog över som företrädare för Juhola har det varit mycket att sätta sig in i.

– Jag är lite av en nybörjare på skog, men jag är inte rädd för att ställa frågor och jag lär mig saker. Jag bollar mycket med vår virkesköpare Johan Edin från Stora Enso. Han är en fantastisk resurs.

Johan och Lotta har varit ute i skogen tillsammans för att titta på vad som behöver göras.

– Det är det bästa sättet att lära sig på, att åka ut och titta. Den här skogen innehåller så många olika delar, både fint gallrad tallskog och lite mer gammal, rörig, men sagolik rumpnisse-skog.

Efter avverkningarna har det varit fokus på markberedning och plantering och nu gäller det att ta hand om frötallar så att de inte försvårar återväxten. Vissa delar av skogen ska också gallras.

– Stora Enso tar hand om all skötsel. Det har varit väldigt smidigt för oss som är så många som äger skogen tillsammans, säger Lotta.

Viktigt att se skogen för att förstå den

Lotta bor med sin familj i Åkersberga utanför Stockholm, men det har blivit en hel del resor till Värmland på senare tid.

– Jag tycker att det är viktigt med de fysiska mötena nu i början, att träffas och att se skogen för att förstå den. Däremot är det smidigt att följa upp saker och ting digitalt och vi har även en digital skogsbruksplan, där vi får en bra överblick av beståndet, säger Lotta.

Att fastställa målen med skogen är en process som får ta lite tid.

– Vi delägare har olika bakgrunder och kan ha olika synsätt på saker och ting. Det går inte att ta beslut i en handvändning. Det jag fokuserar på nu är att ta fram så mycket fakta som möjligt och därefter kan vi delägare sätta oss ned tillsammans och göra planer för skogen.

Förutom att få mycket stöd och rådgivning från virkesköparen på Stora Enso har Lotta också varit på informationsträffar på banken om generationsskifte och satt sig in i juridiken. Allt för att få en bättre inblick i hur man förvaltar en gård.

– Huvudmålet är att vi ska fortsätta att förvalta gården och marken runtomkring på ett bra sätt. Det är ett ansvar vi har från våra förfäder och kommande generationer. Detaljerna kan vi slipa på. När det gäller skogen tror jag att vi måste hitta balansen mellan att ha en lönsam skog, men att visa hänsyn och skydda vissa delar, säger Lotta.

En gång om året träffas delägarna på Juhola. Då pratar de om vad som är aktuellt att göra på gården och hur ekonomin ser ut. Sedan skickar Lotta ut uppdateringar under året för att delägarna ska få en inblick i vad som händer.

Alla byggnader ska underhållas. De senaste åren har de bland annat murat om skorstenen, bytt ut stockar på visthusbodar och uthus, tagit fram en vacker pärlspont bakom masonitskivor i boningshuset och satt in nya köksluckor.

– Det handlar mycket om ytunderhåll, säger Lotta.

Smaker från finnskogen

Gården är inte öppen för besökare, men ibland görs undantag. Under hösten har Karlstad universitet anordnat en konferens i samarbete med länsstyrelsen i Värmland om skogens mångbruk och då har dörrarna stått öppna i finngården. Lotta, som har en bakgrund som pralinmakare har tagit fram en ny pralinkollektion för det tillfället.

– Jag har gjort praliner med smaker från finnskogen som hjortron, lingon, blåbär och gran. Jag har också tagit fram en pralin med rökig whisky som får symbolisera rökstugan, En annan pralin har
smak av kaffe och kardemumma, vilket avspeglar den gästfrihet som skogsfinnarna visade när de fick besök.

Tidigare drev Lotta ett företag i Åkersberga som tillverkade praliner, men idag har hon det mer som en hobby.

– Jag älskar att tillverka praliner och lägga dem i vackra askar. Det är en kreativ och härlig skapandeprocess, säger hon.

Älgjakt i Värmland

Lotta bor med man och två söner i Åkersberga och gillar kontrasten mellan Stockholm och lugnet i Värmland. Hennes plan är att åka till Värmland oftare med familjen.

– Vi åker längdskidor och det finns jättefina spår här i närheten. Jag och min man gifte oss på Juhola, han är från Frankrike och de franska gästerna häpnade av den
här naturen!

Förra året tog Lotta jägarexamen. Under hösten har hon varit ute på sin första älgjakt.

– Det är ett jättebra och kul sätt att få lära känna mina släktingar och lokalbefolkningen här. Det kanske inte är självklart att komma från Stockholm och få vara med i ett jaktlag i Värmland, Men de har tagit väl hand om mig och varit så tillmötesgående. Sedan är det nytt för mig att jaga, men jag älskar att vara i skogen. När jag går i den värmländska skogen doftar det på ett visst sätt och det går rakt in i hjärtat.

Vi delägare har olika bakgrunder och kan ha olika synsätt på saker och ting. Det går inte att ta beslut i en handvändning.

    Juhola finngård

    • Finngården Juhola 4 mil nordväst om Torsby blev Värmlands första kulturreservat 2001.
    • Syftet med kulturreservatet är att bevara ett värdefullt kulturpräglat landskap, karakteristiskt för den värmländska finnbygden.
    • Inom reservatet finns bland annat en rökugn bevarad som värmde upp stugan, ett sparat kokhus en rökbastu och lämningar av en kvarn och en smedja.
Juhola finngård 4 mil nordväst om Torsby blev Värmlands första kulturreservat 2001.
Syftet med kulturreservatet är att bevara ett värdefullt kulturpräglat landskap, karakteristiskt för den värmländska finnbygden.

Juhola finngård 4 mil nordväst om Torsby blev Värmlands första kulturreservat 2001. Syftet med kulturreservatet är att bevara ett värdefullt kulturpräglat landskap, karakteristiskt för den värmländska finnbygden.

Gården är ett byggnadsminne och här finns spår av historien som ska bevaras.

Gården är ett byggnadsminne och här finns spår av historien som ska bevaras.

Hennes förfäder flyttade från Finland för att leva i de värmländska skogarna.

Hennes förfäder flyttade från Finland för att leva i de värmländska skogarna. "Det känns väldigt speciellt att komma hit till mina rötter", säger Lotta Sunnås Everaere.

Text: Sanna Casson Foto: Lasse Arvidson