Systrarna som förvaltar i samförstånd

Katrineberg är uppförd som en liten herrgård, med en nätt huvudbyggnad flankerad av två lika smörgula flyglar.

– Vi är osäkra på gårdens ålder, men tror att huvudbyggnaden uppfördes någon gång på 1700-talet. Det sägs att Katrineberg inrättades som änkesäte för grevinnan Bielke på Sturefors, berättar Birgitta.

– Farfar köpte Katrineberg 1945. Han och farmor drev jord- och skogsbruk. Länge hade de egen mjölkproduktion. Pappa gick senare över till köttproduktion med Hereford. Ingrid och Birgitta växte upp på Katrineberg. De bodde i huvudbyggnaden tillsammans med pappa Rune Peterson och mamma Ewa, farfar och farmor bodde i en av flyglarna.

– Jord- och skogsbruket var en del av vardagen. Vi var med och körde hö och planterade skog. Och så var vi ju hästtjejer, så vi var ute mycket i skog och mark, säger Birgitta och lägger på mer ved i drängstugans öppna spis. Vi träffas i den rödpanelade tjänstebostaden – huvudbyggnaden är uthyrd.

Tvillingar på vift

Banden med Katrineberg knöts starka. Så starka att de höll när systrarna gav sig ut i världen.

– Av någon anledning har vi följts åt i livet, gjort nästan samma saker. Fast själva har vi förstås bara tyckt att det har varit slump, skrattar Ingrid.

Båda två gick på Tekniska Högskolan vid Linköpings universitet, läste industriell ekonomi och tog examen samtidigt. Sedan bar det iväg. Ingrid jobbade för ABB i USA och lite senare var det Birgittas tur att fara västerut och jobba för dåvarande Exportrådet i Chicago. Sedan flyttade de hem, gifte sig och bosatte sig med sina familjer på varsin gård utanför Vadstena, på joddlingsavstånd från varandra.

Båda har dessutom utbildat sig till matematiklärare, Ingrid jobbar i dag som adjunkt på Platengymnasiet i Motala. Birgitta arbetar på makens släktgård.

Skogsägare i gemensam regi har de varit sedan 2007, då pappa Rune lämnade över gården till systrarna. Generationsskiftet var planerat och välkommet, men glädjen i att vara skogsägare har tagit dem med storm. Som förvaltare av Katrineberg har Birgitta och Ingrid kunnat omsätta sina kompetenser och erfarenheter förvärvade under åren i näringslivet och industrin.

Ljusa björkskogar

Fastigheten är 155 hektar varav 127 är skog – jorden brukas av en arrendator. I början av 1990-talet valde Rune att plantera igen 65 hektar åkermark. 60 hektar med gran och 5 hektar med björk.

– Då var det ett stort beslut, men så här efteråt var det bra. Istället för att låta produktiv mark ligga för fäfot växer där skog. Växande skog som dessutom är en viktig koldioxidsänka, säger Ingrid.

Systrarna brukar sin skog med fokus på produktion – utan att ge avkall på mångfalden. Bestånden domineras av gran, men här finns även ett ovanligt stort inslag av tall för att vara i dessa trakter. På vissa föryngringar har de valt att plantera tall i de områden som är mer höglänta och magra. Fastigheten är dubbelcertifierad och gynnandet av lövet är självklart, särskilt i anslutning till gårdscentrum där vacker björkskog håller på att växa in i nästa gallring.

– Jag har alltid älskat att vara i skogen men jag funderade inte så mycket på vad som växte där. Nu ser jag skogen med helt andra ögon, resonerar Ingrid som också har gått kursen i hållbart familjeskogsbruk vid Linnéuniversitetet i Växjö.

Egen business

Birgitta delar samma erfarenhet.

– Jag skulle vilja påstå att jag tänker mer åtgärdsorienterat. Jag ser direkt om det behöver röjas. Och ju mer jag lär mig om skogen, desto större blir insikten att jag aldrig kommer att bli fullärd.

– Jag är skogsbrukschef och Birgitta ekonomichef, skämtar Ingrid.

Men blir de då aldrig osams? Skog, mark och jakt brukar ju vara sånt som startar krig.

– Det har inte hänt hittills. Sedan kan vi ha livliga diskussioner. Men osams, nej… Besluten fattar vi tillsammans och då är vi eniga.

– Vi njuter av att ha Katrineberg som vår egen lilla business, oberoende av våra familjer. Det är jätteroligt att få göra det här tillsammans, intygar Birgitta.

Affärsmålet är att Katrineberg ska bära sig självt. Inkomsterna från skogen går tillbaka in i fastigheten. Tillsammans med inkomsterna från hyror och arrende från jord och jakt ger nettot möjligheten att hålla gården och dess byggnader i stånd. Ett eget litet grustag står för självförsörjningen vid underhåll av skogsbilvägarna.

Men som alltid när man har skog, så finns det orosmoln. I Katrinebergs fall är det viltet. Här finns mycket älg med ett gott öga till tall och vildsvinen trivs på de bördiga markerna. Det kronhjortsbestånd som finns i trakterna har också ställt till med en hel del skador på granskogen.

– Men ansvariga för kronhjortskötselområdet lät skjuta av en del djur för några år sedan och nu har det blivit mycket bättre, säger Ingrid.

Det här med förtroende

Birgitta och Ingrid lever ett aktivt liv och tillbringar stor del av tiden utomhus. Ett gäng fyrbenta kavaljerer utgör ständig uppvaktning. Birgittas engelska springer spaniel Hampus, 10 år, gör viss affär av sin mognad och höjer lite överseende på ögonbrynen åt Ingrids svarta labrador – yrvädret Charles, åtta månader.

I mitten, lite kluven mellan systersonens valpglädje och Hampus värdighet står Charles morbror Douglas och piskar med svansen. Det är tur att Sydvedare Martin Johnson har bullat upp ordentligt, för rätt var det är så fattas det en räkmacka…

– Vi brukar ses några gånger om året för att gå igenom fastigheten och diskutera åtgärder. Och självklart ska man ha med sig en fikakorg när man ger sig ut i skogen, konstaterar Martin, fullt medveten om att han kommer att sätta press på sina kollegor.

Martin och Sydved var en av flera aktörer som fick lämna anbud på de första gallringar som skulle göras efter att Birgitta och Ingrid hade tagit över.

– Det ekonomiska utfallet var självklart högprioriterat. Men några av intressenterna föll faktiskt ifrån på grund av sin inställning. Vi blev bemötta på ett väldigt traditionellt sätt, med en lätt överseende attityd, minns Birgitta.

Martin och Sydved vann affären. Med tiden har de byggt upp ett ömsesidigt förtroende även om Martin alltid får kvalificera sig för nästa affär.

Fokus har legat på gallring. Granen som Rune planterade i början av 1990-talet har redan gallrats en andra gång.

– Det är jätteviktigt att man går in tidigt och gör andragallringen. Personligen upplever jag att många går in lite för sent och gallrar lite för hårt och därmed osäkrar skogen för eventuella stormar, poängterar Martin.

Att äga och förvalta

Ingrid och Birgitta engagerar sig även politiskt i skogliga frågor och deltar i den offentliga debatten. De upplever att skogsägarens äganderätt är starkt ifrågasatt – en utveckling som oroar dem.

– Att skogen ska skyddas är en gängse uppfattning i dagens samhälle. Men skyddas från vem och från vad? Allt fler verkar tro att det är skogsägarna som skogen måste skyddas från. Inget kan väl vara mer fel? Det är ju vi privata skogsägare som vårdar skogen och naturvärdena, resonerar Birgitta.

– Jag glömmer aldrig ett besök i Vitryssland där man levde på ett stort samhällsägt jordbruk. Gården och byggnaderna stod i förfall, allt var vanskött. Det var först när man kom hem till folk och in i deras lägenheter som allt var minutiöst skött. Min erfarenhet är att det man äger, det vårdar man.

– Personligen är jag skeptisk till de stora reservatsbildningarna. Om 20 procent av den produktiva skogsmarken läggs för fäfot, vad händer då med skogens funktion som koldioxidsänka? Jag kan tycka att det är lite märkligt att vi fokuserar på att plantera regnskog för att klimatkompensera utan att ha en tanke på vad som sker i vår egen, svenska skog, poängterar Ingrid, som tycker att skogliga samhällsfunktioner har bytt inriktning från rådgivande till anklagande. Bara en sådan sak som att avverkningsanmälningar numera är publika.

– Som skogsägare är man helt oskyddad.

– För oss är skogsägandet ett förvaltarskap. Ett lån från våra föräldrar och farföräldrar, att vårda och förvalta för att sedan lämna över till nästa generation. Det är ett förtroende som vi fått av vår pappa, säger Birgitta.

Pappa Rune gick bort i höstas, 94 år gammal, men granarna som han planterade växer vidare mot himlen.

Mars 2017