”Vi vill skriva vår historia så bra som möjligt”

"Nämen titta! Är du redan vaken!", retar Johanna sin pappa Boris när han tittar förbi för att kolla läget. Han tar det med jämnmod. En och annan verbal smocka får man räkna med när man är medlem i entreprenörsfamiljen Claesson. Här är det raka rör som gäller – men den ömsesidiga respekten och tillgivenheten mellan generationerna är äkta. På Isberga är blod verkligen tjockare än vatten.

Familjen Claesson – pappa Boris, mamma Anette, storasyster Johanna och lillebror Filip – flyttade in på Isberga strax efter millennieskiftet. Superentreprenören Boris (jo, man får faktiskt säga så om någon som har blivit utsedd till Gasell- företagare flera gånger om) hade sålt sina andelar i ett framgångsrikt hjälpmedelsföretag. När ett av traktens landmärken, anrika Isberga säteri, blev till salu såg han och Anette möjligheten att förverkliga sin gemensamma dröm om att få bo på landet med fokus på skog och jakt.

Mutad med en ponny

För Johanna 12 år och Filip 8 år, var flytten ut på landet långt från kompisarna förstås en omställning. Nytt hem, ny kommun och ny skola.

– I byn utanför Bredaryd där vi bodde tidigare, var vi ett stort killgäng som höll ihop. Vi har lekt sedan vi var små. Där var det mycket Bullerbykänsla och här ute var man själv på ett annat sätt, även om mamma och pappa förstås skjutsade oss jättemycket. Men samtidigt innebar Isberga en chans till nya intressen. Jag har kört mycket cross och fyrhjuling och tycker fortfarande att motorer är väldigt kul, berättar Filip.

– Och jag blev mutad med en ponny, skrattar Johanna, som senare valde att gå på Sveriges Ridgymnasium i Halland. Efter gymnasiet pluggade hon journalistik och webbkommunikation i Stockholm och började jobba med marknadsföring. För fyra år sedan var hon redo att komma hem igen. I dag bor hon och sambon Pontus i ett av husen på gården, samtidigt som hon jobbar heltid som webbkommunikatör på lokala stålbyggnadsspecialisten EAB i Smålandsstenar.

Ett hopplöst fall

Filip har gjort en liknande resa. Efter ett intensivt halvår i Kina där han gjorde ett internship hos Volvo Construction Equipment i Shanghai jobbade han under flera år som säljare för ett danskt företag specialiserat på barnsäkerhetsprodukter. Nu läser han statsvetenskap vid Linnéuniversitetet i Kalmar och är inne på sitt tredje år.

– Samhällsvetenskap och internationalisering har alltid intresserat mig, men jag har inte riktigt formulerat några jobbtankar än, säger Filip eftertänksamt.
2020 har ställt vardagen på ända för honom som för så många andra. Med undervisning på distans har det blivit naturligt att tillbringa mycket tid hemma.
– Numera är man dräng på Isberga!, skojar Filip som trivs med mellanlandningen:
– I år har jag kunnat vara med och jaga älg mer än tidigare. Det är en riktig bonus. Även om generationsskiftet ännu inte är genomfört på Isberga, är det tydligt att Johanna och Filip står redo att ta över.
– Vi vill fortsätta att bruka gården. Vi trivs båda två med livsstilen: skogen, jakten och hundarna, säger Johanna.
Men allt det här var långtifrån självklart.
– Pappa och mamma fick faktiskt rådet att inte köpa Isberga. Gården sågs som ett hopplöst fall, berättar hon.

”Viktigt för identiteten”

Isberga säteri är en anrik gård med en ägarlängd som sträcker sig tillbaka till 1300-talet. Genom historien har Isberga upplevt både storhet och förfall – när gården var som störst under 1600- och 1700-talet sträckte den sig över drygt tusen hektar. Sedan dess har arealen successivt minskat och när familjen Claesson tog över vid millennieskiftet var den i dåligt skick. Skogarna var hårt avverkade, illa föryngrade, oröjda och ogallrade. Mangårdsbyggnaden och ekonomibyggnaderna var i akut behov av upprustning.

Steg för steg har gården restaurerats och växt genom flera förvärv – och nu ser framtiden annorlunda ut. Byggnaderna är tipptopp och gården är nästintill självförsörjande på el genom den stora solcellsanläggning som har installerats på ladugårdstaket. Löpande underhåll är avgörande för att hålla en fastighet i bra skick betonar Boris Claesson som precis har dragit igång årets projekt – att byta tak på ekonomibyggnaderna.

– Byggnaderna är kulturhistoriskt viktiga och utan dem tappar gården sin identitet. Bevarar du dem inte i ursprungligt skick blir det otroligt dyrt att återställa.

Sedan familjen Claesson tog över har gården återbeskogats genom intensiv skogsskötsel. Nyplantering och stödplantering har kickat igång trötta föryngringar och omfattande röjningar och gallringar har fått skogen att börja växa igen. I dag har Isberga ungskogar som är på väg uppåt och en stor andel välskötta gallringsskogar som kan utgöra en trygg bas under det kommande generationsskiftet.

– Vi brukar prata om att vi är ett kapitel i historien och att det är vår uppgift att skriva vår historia så bra som möjligt. Vår målsättning är att bedriva ett långsiktigt skogsbruk och investera i skogen för framtida värden, resonerar Filip.

Från barr till ädellöv

Nu ligger fokus på framtiden.
– Målet är att Isberga ska bli självförsörjande, utan att kräva någon extern finansiering. Avkastningen ska kunna investeras i gårdens vidare utveckling, det är jätteviktigt för att vi ska kunna driva den ihop. Isberga ska inte vara en gemensam börda utan en gemensam glädje, något som binder oss samman, säger Johanna som upplever att synen på skogsbruk har förändrats.

– Det finns ett större fokus på mångfald, hållbarhet och ståndortsanpassning som stämmer väl överens med det som vi vill uppnå. Vi fortsätter att satsa på gran som det dominerande trädslaget men kommer också att jobba aktivt med lövet.

Historiskt har Isberga varit en fastighet rik på ädellöv. En gång fanns här vidsträckta ekskogar, kända som ”Isberga ollonskogar”, där bönderna släppte sina svin. Många av dessa lövmarker har planterats igen med gran, ofta med mindre lyckat resultat. I samband med Gudrun gavs tillfälle att ersätta de stormfällda granbestånden med lövhägn – ek och bok men även asp – och snart inleds arbetet med att återställa en del av ollonskogarna. Utsiktsplatsen Heligås, en gång beskogad av ekar men nu svept i ett 65-årigt granbestånd som inte mår bra – av den enkla anledningen att ståndorten är fel – ska avverkas i förtid och ersättas med ek.

Projektledare för insatsen är Sydvedare Anders Gustafsson som har haft förtroendet på Isberga i snart tio år nu.

– Just långsiktigheten i samarbetet är det som jag tycker är allra roligast med Isberga. Jag får verkligen möjlighet att se resultatet av våra åtgärder. Det är en stor tillfredställelse att gå runt i planteringarna och se att vi har fattat rätt beslut kring markberedning och plantval. Det är kul att vara Sydvedare på Isberga! Här bedrivs ett aktivt skogsbruk och det är alltid något på gång. Claessons är driftiga skogsägare som ligger på och gör insatser varje år, anpassade efter konjunkturen.

En del av en helhet

Satsningen på löv är en del av skogsbruksstrategin.
– Man måste se till helheten, och även om produktionen är viktig så har skogen andra värden. Genom att förvalta varje bestånd på rätt sätt så kan fastigheten öka i värde som enhet. För vår del är miljön minst lika viktig och där ingår även viltvården eftersom jakten är vårt gemensamma stora intresse, betonar Johanna.

På Isberga finns numera inga hästar men apporterande labradorerna Floyd och Louie och wachtlarna Ladda och Finn delar 50 jaktdagar per år med matte Johanna som också har dragit igång ”Västbo hundhall” i ladugården på Isberga. Hit kan man åka för att träna och aktivera sina älsklingar året runt, oavsett väder.

Även Filip jagar fågel men föredrar högviltsjakt.
– Jag står helst på pass, tycker det är väldigt kul och spännande. Det har också blivit en hel del åteljakt. Jag har faktiskt inte jagat jättelänge men de sista åren har det accelererat – det blir bara roligare och roligare. För mig är det viltvården som är det mest intressanta i ett aktivt skogsbruk. Just nu är väl bäst att tillägga. Vi får se vad som händer i nästa kapitel!